Fråga inte anknytningsteorin, fråga dig själv
Anknytningsteorin har blivit en av de mest etablerade psykologiska teorierna, vilken nuförtiden dessutom verkligen populariserats. Genom böcker som ”Hemligheten” (Josefsson och Linde) eller ”Vi är våra relationer” (Wennerberg), och diverse podcasts och inslag i media, har alltfler förstått att det här med anknytning har betydelse för hur vi fungerar även i våra vuxna relationer. I våra stora morgontidningar besvaras frågor i frågespalterna om hur vi bäst ska hantera utmaningar med våra barn utan att äventyra den trygga anknytningen, och själva diskuterar vi hur nya relationer triggar våra gamla mönster över middagar med vänner. Den raljante skulle kanske påstå att var och en nuförtiden har analyserat sin egen anknytningsstil såväl som sina familjemedlemmars, partners och vänners. Ibland kan man få känslan att allt går att förstå, och förklara, utifrån just anknytningsteorin.
Anknytningsteorin är en otroligt viktig teori. Den fångar hur det tidiga samspelet mellan oss själva och våra vårdnadsgivare lägger grunden för vår tillit, eller brist på tillit, i senare relationer. Genom just det samspelet lär vi oss om människor finns där för oss eller inte, vad som är accepterat och vad som inte får finnas, och huruvida vi är värdefulla. Anknytningsteorin förklarar varför de tidiga separationerna kan göra så stor skada, varför vi reagerar på så olika sätt i våra nära relationer, och hur vi bär med oss våra erfarenheter genom livet. Men precis som alla psykologiska teorier förklarar den förstås inte allting.
Samtidigt som intresset för anknytningsteorin vuxit det senaste decenniet, lever vi också i ett samhälle där allting som räknas måste vara mätbart. Subjektiva upplevelser förlorar sin betydelse när det är någots vetenskaplighet som avgör om det är verkligt eller ej. Det räcker inte med att patienter beskriver hur de mår, de måste fylla i ett skattningsformulär för att vi ska kunna ta in deras situation. Att springa en mil några gånger i veckan spelar ingen roll så till vida man inte registrerat löpningen i en app, och man kan inte veta om man sover bra utan någon sorts smart klocka eller aktivitetsarmband som håller koll på sömnens olika stadier. Vi litar helt enkelt inte längre till våra egna upplevelser, utan söker istället någon sorts externt mått som kan förklara hur vi mår och har det.
Ytterligare ett exempel på detta är tv-programmet ”True Love Sverige” där deltagarna söker sin sanna kärlek genom att dejta varandra och sedan genomgå lögndetektortest. Det intressanta i den senaste (och första) upplagan är att deltagarna inte förhåller sig till testet som att det kan komma att avslöja för de andra deltagarna att man ljuger om sina känslor, utan att testet också skulle kunna visa för dem själva vad de egentligen känner. En person kan alltså uppleva om att hen är förälskad i en annan deltagare, men sedan förkasta de känslorna om lögndetektortestet skulle säga att det inte var sant – som att den objektiva mätaren lögndetektorn bättre skulle veta huruvida man var kär i någon än man själv.
Ett intressant fenomen som uppstår i skärningspunkten mellan anknytnings- respektive mätbarhetsfokuset är att många får svårt att veta hur de ska förhålla sig till sina aktuella relationer. I forum på Facebook, frågespalter i tidningar, och under både terapeutiska och vanliga samtal, beskriver människor att de inte vet om de ska satsa i en kärleksrelation eller göra slut. De beskriver exempelvis hur de själva har ambivalent anknytning och undrar då: ”är det mina sanna känslor eller mitt problematiska anknytningsmönster som säger åt mig att gå?”. Man känner alltså att man egentligen inte vill vara tillsammans med någon, men vet inte om det är det sunda eller det dysfunktionella i en som talar. ”Jag känner mig inte kär, men det kanske jag inte kan bli i en bra kille om jag inte kämpar emot impulsen att avsluta relationen”. Tankarna snurrar åt olika håll och man blir låst i sin rädsla att ta fel beslut – och vem ska kunna säga åt en vad som är det rätta att göra.
Så hur gör man då? Det finns förstås inget enkelt svar på den frågan – ibland handlar livet om att gå emot sina impulser och i andra fall om att hitta dem, lyssna till dem och låta dem styra. Svaret på vad just du ska göra beror ju på vad just du borde göra mer eller mindre av i just ditt liv. Om man är den teoretiserande typen finns risker förenade med att läsa på för mycket och förlita sig till för stor del på sina analyser, medan den icke-reflekterande typen kanske behöver börja reflektera. Oavsett vilket finns det fler faktorer än anknytning som styr hur vi är och varför vi väljer att göra olika saker i livet, och även om det kan vara tillfredsställande att registrera ett bra träningspass och ha koll på sömnen med en app får vi inte glömma bort att faktiskt lyssna inåt. Du kanske helt enkelt inte är särskilt kär, kanske just för att ni egentligen inte alls passar ihop – oavsett vilka anknytningsmönster ni har (och vad lögndetektorn säger).
