Anknytning och separation
Anknytningsteorins grundare John Bowlby och hans kollega James Robertson studerade på 1950-talet följderna av att små barn på sjukhus tvingats separera från sina mödrar. Dessa barn hade på ett mycket tydligt sätt berövats sina vårdgivare, samtidigt ansågs resultaten giltiga även för människor som inte haft fullt så dramatiska separationer i sina liv. Bowlby och Robertson kategoriserade barnens reaktioner i en modell med tre stadier.
I det första stadiet, proteststadiet, reagerar barnet instinktivt med att skrika och klänga sig fast, det gör allt i sin makt för att förhindra separationen. Om protesten misslyckas faller barnet in i det andra stadiet: ett tillstånd av förtvivlan. Ljuset släcks, världen blir hotfull och mörk. Barnet blir tyst och slutar leka. Någonstans känner det fortfarande hopp. Anknytningspersonen kanske återvänder. Lyfter upp barnet, talar till det lugnt. Barnet kanske accepterar återföreningen, vilar i den, eller så protesterar det en gång för att markera. Om föräldern godtar barnets reaktioner så behöver ingen skada vara skedd.
De verkliga problemen uppstår när barnet gång på gång lämnas i sin förtvivlan. Det tredje stadiet beskriver hur barnet börjar lösgöra sig från bandet och utvecklar försvarsmekanismer för att dölja smärtan. Känslorna har blivit för starka för att bära – omvärlden för otrygg. Självet och verkligheten omstruktureras till att bli mindre hotfulla. Barnet bygger kanske upp en fantasivärld av starka inre figurer – hjältar, krigare, som ett sätt att övertala sig själv att det inte känner rädsla. Det kanske identifierar sig med den som lämnar, försöker bli lik personen för att på så sätt alltid kunna hålla den kvar.
Utåt sett är barnet ofta som vanligt. Det svarar på tilltal och följer regler. Det märks inte alltid när något har gått sönder på insidan. Barnet börjar intressera sig på nytt för sin omgivning, om än med minskad glädje. Det växer upp och separerar från sina anknytningspersoner, åtminstone formellt, och finner sig plötsligt i nya relationer vars intensitet påminner det om dess tidiga relationer. Men relationerna blir kanske förvrängda av en alldeles för stark känsla av besvikelse. Man börjar ställa orimliga krav på sin partner, krav som passar bra i ett barns relation till en förälder, men mindre bra i en relation mellan självständiga individer. Alternativt ställer man inga krav alls, sätter likhetstecken mellan behov och egoism och skyggar tillbaka för intensiteten i mänskliga relationer. Ibland lyckas man som par på egen hand arbeta sig igenom alltihopa. Man bråkar, försonas, lär sig steg för steg att kommunicera något verkligt och sårbart om sig själv till den andra. Den andra lär sig att lyssna. Ibland misslyckas man, blir kanske självdestruktiv, känner ett tilltagande främlingskap inför tillvaron.
I ett sånt läge kan psykoterapi ofta vara hjälpsamt, i par eller individuellt. Den psykodynamiska terapimetoden utvecklades specifikt för att behandla den här typen av svårigheter: att hjälpa personer titta under de relationella försvaren för att i en trygg miljö lära sig att stå ut med den intensiva sorg och vrede som gett upphov till dem. Är du intresserad av att höra mer om hur terapi kan hjälpa dig med svårigheter i anknytningen? Boka gärna ett kostnadsfritt matchningssamtal här.
