Destruktiva relationer och särskilda sårbarheter
När det talas om destruktiva relationer är det inte ovanligt att det sägs att ”vem som helst kan hamna i en destruktiv relation”. Ofta beskrivs hur skadliga mönster utvecklas efter hand, och att relativt harmlösa beteenden allt eftersom ersätts av mer extrema uttryck för kontroll, manipulation eller annan psykisk misshandel. Ett vanligt begrepp är normaliseringsprocesser, vilket beskriver hur uppfattningen av vad som är normalt i en relation gradvis förskjuts allt eftersom gränser suddas ut och destruktiva beteenden eskalerar.
Det är förstås sant att mer eller mindre vem som helst kan hamna i en relation som utvecklas till något som blir skadligt för en. Kunskapen om normaliseringsprocesser och hur relationsvåld utvecklas är mycket viktig för att vi ska kunna förstå destruktiva relationer och de som hamnar där. Den är också viktig för att minska skammen man kan känna om man har ”låtit” någon utsätta en för olika former av våld, och exempelvis inte kunnat lämna någon som behandlar en illa.
Den som utsätter någon annan för våld bär alltid skulden, och det är viktigt att inte skam- eller skuldbelägga den som utsatts. Samtidigt kan det vara viktigt att också rikta fokus mot den utsatte, för att den inte ska placeras i en passiv offerroll i skymundan. Offerrollen kan vara riktig på så sätt att den förlägger ansvaret, skulden och behovet av förändring hos förövaren, men den riskerar också att bli ett fängelse om den inte inbjuder den utsatte att lära sig något och växa.
När det kommer till erfarenheter av destruktivitet i relationer så spelar det stor roll om det handlar om enstaka erfarenheter eller mönster. Alla kan ha oturen att förföras av någon som sen visar sig vara skadlig för en. I sådana fall kan det vara hjälpsamt att förlägga skulden där den hör hemma och ta stöd för att komma vidare. I de fall man upprepade gånger hamnar i destruktiva relationer handlar det istället om ett mönster, och där riskerar offer- och förövarperspektivet att komma till korta.
Alla människor har goda skäl att vara precis som de är. Under hela livet lär vi oss av de erfarenheter vi gör och de samspel vi skapar tillsammans med de som finns omkring oss. Beroende på hur vi haft det i livet kommer vi utveckla olika styrkor och sårbarheter som kommer att spela ut sig i våra relationer – inte minst i de allra närmaste. Om du hamnat i en destruktiv relation någon gång kan du antingen bara haft otur, eller så bär du med dig någon sårbarhet som är helt rimlig utifrån hur ditt liv sett ut. Om sårbarheten finns där, och du inte får hjälp med den, finns risken att du framöver kommer att hamna i något destruktivt igen. Risken med fokuset bara på den som utsätter, är alltså att man missar den särskilda sårbarheten hos den som blivit utsatt. Så länge som sårbarheten inte tas om hand, består risken.
Att uppmärksamma sårbarheten är att uppmärksamma att den som hamnar i en destruktiv relation också har en del i att det blir som det blir. Det betyder inte att man bär skuld, får skylla sig själv eller förtjänar att behandlas illa. Det betyder heller inte att man är dömd till att behöva göra nya destruktiva erfarenheter. Tvärtom handlar det om att synliggöra att den som utsatts har sina skäl att vara sårbar i relationer, samtidigt som den också är en agent med möjligheten att förstå sig själv och sitt relationella fungerande bättre, och som genom detta – med rätt stöd – kan söka sig till kärleksfulla och ömsesidiga relationer framöver.
