Det vi borde prata om när vi pratar om kontrollbehov
Det är inte sällan man hör människor beskriva sig själva eller andra som personer med kontrollbehov. Människor ursäktar sig själva när de hör sig för om det ena eller det andra, och hänvisar skämtsamt till att de vet om att de är kontrollfreaks. Eller så suckar de och viskar menande ”kontrollbehov” när de talar om någon svärförälder som i detalj försöker styra familjens resväg när de till helgen ska komma på besök. När vi talar om kontrollbehov kan vi utgå ifrån att det handlar om det som det låter som – ett behov av att kontrollera eller att vara i kontroll, men det är sällan vi i någon fördjupad mening talar om vad som ligger under detta behov.
När det kommer till kontrollbehov är det ju precis som med allt annat kopplat till människor och psykologi – det finns ingenting som gäller för alla. Någons anledning att utveckla ett kontrollbehov kommer skilja sig helt från någon annans. Samtidigt finns det förstås mönster som flera människor kan dela och känna igen sig i, även om det inte gäller för alla. Exempel på detta när det kommer till kontrollbehov är en djup upplevelse av otrygghet, mer eller mindre medveten för personen själv.
Egentligen är det ju inte märkligt alls. För att kunna släppa på ratten i en självkörande bil måste man ha tillit till att bilen faktiskt kan köra sig själv. Om man har skäl att tvivla det minsta på det gör man rätt i att inte släppa taget. Och när det kommer till just detta, har vi människor helt olika erfarenheter. För att översätta billiknelsen till det riktiga livet så handlar det alltså om tilliten till andra människor, och i förlängningen kanske också till livet i sig.
Har vi i livet erbjudits en trygghet och förutsägbarhet i våra tidigare relationer och livsomständigheter, eller har vi upplevt livet och andra som nyckfulla eller opålitliga? Har vi fått det stöd vi behövt eller har vi lidit förluster? Har det vi går igenom varit begripligt för oss eller tvärtom överväldigande? Alla de frågorna spelar roll för vår förmåga att senare i livet luta oss tillbaka, släppa kontrollen och ha tilltro. Tilltro till att saker och ting löser sig, att andra är oss hjälpsamma och vill oss väl och att vi förtjänar bra saker i livet. Finns den tilltron, har vi också råd att slappna av och tro på det bästa. Finns den inte så kan vi just inte förlita oss, och behöver istället ha kontroll på helst allting för att se att saker ordnar sig.
Det kan förstås vara svårt att se kopplingen mellan dessa tidiga, viktiga erfarenheter i livet och att en person exempelvis behöver veta exakt vilka som kommer på en fest eller vilka chips som vem ska ta med sig. Precis som beskrivet ovan så kan det ju vara så att det inte finns någon sådan koppling alls. För någon handlar chipskontrollerandet om en stark chipspreferens och inget annat, men för någon annan lurar en otrygghet i bakgrunden. För den personen handlar det inte om chips egentligen, utan om en oförmåga att tro på att saker och ting kan bli bra, varpå även den mest harmlösa situationen kan aktivera jobbiga känslor och bli otrygg. Personen själv skulle förmodligen kunna tycka att chipsen egentligen var oviktiga, men känslomässigt ändå uppleva att de spelade roll, eftersom situationen i sig väcker känslor från tidigare i livet till liv igen. Osäkerhet, kanske rädsla att göra andra besvikna eller för att bli attackerad, eller andra känslor förknippade med ångest. Att kontrollera allting som sker blir ett sätt att slippa obehaget, att kunna slappna av och att veta att allt blir bra.
Jobbigt blir det då i situationer som inte kan kontrolleras. Som när man flyger flygplan och måste förlita sig på piloternas kompetens, planets konstruktion och väderomständigheter. Eller då man åker hiss och kan riskera att fastna mellan två plan och inte kunna ta sig ut själv. Det kan också handla om rädsla att drabbas av någon allvarlig sjukdom som kan drabba vem som helst, och kanske leda till döden. Även om det finns mycket vi kan kontrollera, så innehåller livet så många komponenter som inte låter sig kontrolleras. När vi dör (om vi inte tar saken i egna händer), och när vi föds eller inte föds. Vi lever i illusionen av att vi kan styra och förfoga över det mesta, men vill förstås inte se att vi inte har något inflytande när det kommer till det viktigaste.
Människor med större kontrollbehov än andra människor har goda skäl att känna och bete sig som de gör. Var och en har sina anledningar bakom att de utvecklat och etablerat en otrygghet i livet – någon gång var vaksamheten och beredskapen att själv ta ansvar en viktig egenskap som än i vuxen ålder förstås också bjuder fördelar. Samtidigt blir livet utmanande utan tillit, eftersom livet är osäkert och inte kan kontrolleras. Ibland måste man våga tro att saker och ting faktiskt kommer att gå bra, annars blir vi begränsade och vågar inte kasta oss ut. Om din otrygghet står för mycket i vägen för dig vet bara du själv. Men det kan vara bra att veta att även den otryggaste otryggheten kan bli tryggad inom ramen för en trygg terapi.
