Existentiell ångest och meningen med livet
"Trouville. Ovanför havet en platå översållad med afodiller. Små villor med veranda och grön eller vit grund. Några av husen kurar under tamariskerna, andra ligger nakna bland stenarna. Havet mullrar svagt där nere. Men solen, den lätta vinden, de vita afodillerna, den redan klarblå himlen, alltsammans låter ana sommaren, dess gyllene ungdom, brunbrända pojkar och flickor, spirande passioner, långa timmar i solen och kvällarnas plötsliga mjukhet. Vad är meningen med våra dagar om inte detta som platån lär oss: födelse och död, där emellan skönhet och melankoli".
Utdraget ovan är från författaren och filosofen Albert Camus dagboksanteckningar år 1940, då han var 27 år gammal. Camus beskriver i sina verk svårigheten i att vara en meningssökande individ i ett till synes meningslöst universum. Hans centrala begrepp är det absurda. I ett sekulariserat samhälle väcks naturligt frågan var vi kan finna trygghet när Gud inte längre finns. Enligt Camus upplever vi livet som absurt eftersom vi konstant söker efter en högre mening eller syfte samtidigt som universum inte erbjuder någon sådan mening. Han menar att vi har två huvudsakliga val när vi konfronteras med denna absurditet:
1. Förneka det absurda och söka mening genom religion, filosofi eller annat system som erbjuder en form av (falsk) tröst eller löfte om ett liv efter detta. Enligt Camus innebär detta sökande att vi flyttar oss längre bort från livet här och nu.
2. Acceptera att livet är absurt och utan inneboende mening. Istället för att kämpa mot denna insikt kan vi välja att omfamna den och leva livet fullt ut i nuet.
Camus använder myten om Sisyfos som en allegori för det absurda livet. Sisyfos är dömd att rulla en stor sten uppför en kulle, bara för att se den rulla ner igen och tvingas börja om från början, i all evighet. Trots denna meningslösa uppgift föreslår Camus att vi måste föreställa oss Sisyfos som lycklig, eftersom han har accepterat sitt öde och finner mening i själva kampen, inte i resultatet. När han rullar sin sten uppför kullen kan han samtidigt känna solen värma i ansiktet.
Camus uppmanar oss att återvända till våra sinnen och till naturen. Genom att göra det kan vi finna ett slags personlig frihet och mening i själva upplevelsen och i den direkta erfarenheten av livet (dvs carpe diem men uttryckt mindre klichéartat). Han skriver i sin dagbok:
"Jag är inte rädd för att dö utan för döden i livet. Det finns ingenting skrämmande i utplåningen för den som verkligen har levt".
En del patienter vi möter beskriver att de enligt samhällets ”lyckokoncept” har gjort allt rätt. De har uppnått alla statusmarkörer, så som det där åtråvärda jobbet eller den fina bostadsrätten. Ändå upplever de en tomhet och de förstår inte varför. Kanske förklaras en del av att humanistiska, relationella värden allt mer ersatts av konsumtion, statusmarkörer och kapitalism. Pengarna ska in för att ha råd att leva men vi hinner inte stanna upp, uppleva eller relatera vilket riskerar att skapa ett rikt yttre men ett fattigt inre.
I vår samtid ägnar vi oss åt många olika saker för att hålla döden på avstånd. Vi pratar inte om den, vi konsumerar, vi följer nya hälsotrender, vi använder anti-aging produkter - allt för att skjuta dödens oundviklighet framför oss. Men hur påverkas våra liv av att vi krampaktigt håller döden på avstånd? Kanske är det i ljuset av att livet är förgängligt som det också blir vackrare, skönare och mer meningsfullt att leva? Blomningen om sommaren upplever vi säkerligen mer prakt- och lustfylld för att de färgsprakande väldoftande skapelserna också ska vissna och dö.
Döden är, vad vi än intalar oss, en central del i vår existens och bör också få vara det. Allt måste finnas i sin motsats. Ont och gott. Fult och vackert. Mörkt och ljust. Sårigt och läkt. Smärtsamt och skönt. Filmen “Timmarna” handlar om tre kvinnor, spelade av Meryl Streep, Julianne Moore och Nicole Kidman, som binds samman av Virginia Woolfs roman Mrs. Dalloway. Filmen gestaltar temat existentiell ångest och lyfter frågan om vilket typ av liv som är värt att leva. I en scen frågar Virginia Woolfs man varför någon av de fiktiva karaktärerna i hennes roman Mrs. Dalloway nödvändigtvis måste dö. Virginia svarar:
"Någon måste dö så att vi andra kan sätta större värde på livet. Det handlar om kontrast".
En anledning till att vi håller döden på avstånd är att den ofta väcker svåra känslor och stark ångest. En del beteenden vi ser hos våra patienter i vår kliniska vardag fungerar som ett skydd mot döden. Dessa beteenden kan i sig påverka livskvalitén i stor utsträckning. Den existentiellt inriktade psykoterapeuten Irving Yalom menar att vägen framåt inte är att vända döden ryggen utan att istället hitta sätt att leva trots vår fruktan och vetskapen om vår oundvikliga utplåning av vår existens. Att leva ett fullt liv innebär även att lära sig konsten att dö. Att samtala om döden kan vara ett första steg att möta den mer konkret. När blev du för första gången medveten om döden? Vilka dödsfall har du själv upplevt? Har du religiösa föreställningar kring döden? Hur har din inställning till döden förändrats under ditt liv? Har du haft några särskilda fantasier eller drömmar om döden? Detta är inte de vanligaste frågorna på en middagsbjudning. Samtidigt är döden något vi alla delar och ett område där vi alla genuint kan mötas. Yalom menar att det inte finns någon psykoterapeut - ingen människa över huvud taget - som är immun mot den mänskliga existensens egen inneboende tragik. Vi sitter alla i samma båt.
Det existentiella temat aktualiseras i terapirummet hela tiden, direkt och indirekt. Det som föranleder en terapi är någon form av lidande och lidandet formar ett rop på hjälp. Som terapeuter försöker vi hjälpa våra patienter att få insikt i vilket liv de vill leva och frigöra de inneboende resurser som krävs för att de ska kunna ta plats i sina egna liv. Yalom menar att den terapeut som kan undanröja hindren för patientens engagemang i livet gör störst nytta. Att genom samtalen möjliggöra att patienten vågar sänka sig ner i livets flod och flyta iväg med strömmen.
Nu är det sommartid och många går på semester. Camus skulle uppmana oss att se de böljande gröna kullarna, känna solens värme mot huden, smaka på de mogna aprikoserna, dofta på lavendeln, höra dånet från salta vågor och vara nära de vi älskar.
Varmt välkommen att höra av dig till oss på Emotivum om du vill samtala om existentiella frågeställningar, döden eller meningen i varat. Vi vill gärna möta dig där du är.
