Myter om PDT
Detta är andra delen av vår bloggserie om psykodynamisk psykoterapi (PDT). Den första delen om PDT i vården och kulturen hittar du här, och den sista delen om PDT i världen publiceras i bloggen nästa vecka.
Det finns många myter om psykodynamisk psykoterapi, både kring själva teorierna och det vetenskapliga underlaget, såväl som om hur den psykodynamiska psykoterapeuten är och hur terapin går till. Vi har försökt lista ett par av de vanligaste och därefter bemött dem nedan, men om ni har några ytterligare får ni mer än gärna meddela oss så bygger vi på listan!
Den psykodynamiska terapeuten är tyst, neutral och kylig
Ingen psykodynamisk terapeut är likadan som någon annan, och alla terapeuter utvecklar sin egen terapeutiska stil i samspel med sina patienter. Förutom olikheterna mellan terapeuter finns det dessutom stora olikheter mellan olika psykodynamiska inriktningar. Inom vissa inriktningar, tex psykoanalysen, tenderar terapeuten att vara mer neutral, medan den inom andra, tex mentaliseringsbaserad eller relationellt inriktad terapi, tenderar att vara mindre. Att terapeuten är neutral ska dock inte förväxlas med att hon är tyst eller kylig, tvärtom handlar neutralitet om en hållning som terapeuten intar i relation till patienten, för att inte styra denne utan istället ge fritt utrymme för patientens tankar och känslor. Oavsett hur neutral eller aktiv den psykodynamiska terapeuten är så kommer hon att lägga särskilt fokus och vikt vid att skapa och upprätthålla den terapeutiska alliansen till patienten – dvs en varm och tillitsfull relation respektive överenskommelser kring mål och medel för terapin – vilket alltså motsäger myten om den tysta och kalla terapeuten.
I psykodynamisk terapi pratar man bara om barndomen
Inom psykodynamisk teori läggs stor betydelse vid barndomen och uppväxten när det kommer till att förstå de svårigheter man kämpar med senare i livet. Den psykodynamiska terapeuten lägger generellt sett stor vikt vid orsakerna till att lidandet uppstått, och tänker att en del i att må och fungera bättre handlar om att förstå sig själv på ett djupare plan. Av den anledningen blir barndomen ofta betydelsefull att samtala om, men inte bara ”för sakens skull” eller utan koppling till aktuella svårigheter. Egentligen borde det inte vara särskilt kontroversiellt att fokusera på barndom och uppväxt i behandlingsarbete med tanke på hur vetenskapligt belagt det är att sådant som anknytning, känsloregleringsförmåga, relationella mönster och sätt att se och förstå oss själva och andra, utvecklas redan från tidig ålder och tenderar att bestå över tid om man inte arbetar med det.
Psykodynamisk terapi går man i under flera års tid eller flera gånger per vecka
Om man går i traditionell psykoanalys förväntas man gå flera gånger per vecka, ofta i flera års tid, men detta skiljer sig i hög grad från de flesta andra psykodynamiska behandlingsformer. Nuförtiden finns flera olika psykodynamiska korttidsbehandlingar för depression, ångest och andra psykiatriska tillstånd, såsom DIT eller ISTDP. När man kommer till oss på Emotivum diskuterar terapeuten och patienten tillsammans hur ofta man ska ses, och också hur länge patienten föreställer sig att gå om den har tänkt på det. Vissa kommer flera gånger per vecka, men det vanligaste är att man kommer en gång per vecka, eller en gång på två veckor. Vissa väljer även att gå mer sällan än så, vilket också kan vara motiverat av kostnaden när man finansierar sin terapi själv. Hur länge och ofta man väljer att gå i psykodynamisk psykoterapi beror alltså på hur stora svårigheter man har, vad man önskar få ut av terapin, och vilka möjligheter man har att investera tid och pengar i sin psykoterapi.
Psykodynamisk terapi är för de som vill lära om sig själva, inte för de som mår psykiskt dåligt ”på riktigt” eller har psykiatriska diagnoser
En vanlig myt om psykodynamisk terapi är att den inte är särskilt beforskad eller vetenskapligt utvärderad. Tvärtom myten finns det idag ett stort vetenskapligt underlag som visat den psykodynamiska psykoterapins effekter på våra vanligaste och mest utbredda psykiatriska tillstånd. Här kan du se en lista över randomiserade kontrollerade studier (RCT) som utvärderat metoden, vilken för närvarande innehåller 269 olika kliniska studier. Här kan du läsa mer om psykodynamisk forskning. Det finns idag en tydlig medicinsk prägel inom vården, vilken innebär att man förväntar sig att psykologisk behandling ska hjälpa mot psykiatriska tillstånd på samma sätt som läkemedel hjälper mot fysiska sjukdomar – dvs att specifika interventioner i behandlingen (tex antibiotika mot halsfluss eller beteendeaktivering mot depression) är det som ska hjälpa patienten att tillfriskna. Vi vänder oss emot denna medicinska modell eftersom den missar komplexiteten i vad som gör att någon mår psykiskt dåligt, och vad som kan få en att må bättre. Hur mycket processforskning som än görs på psykoterapi, är det fortfarande svårt att veta exakt vad det var som drev förändringen – var det interventionen man lärde ut, den terapeutiska relationen, att patienten kände hopp för behandlingen, placebo eller något annat? Tanken att psykodynamisk terapi inte skulle vara för människor med allvarligare psykiatriska diagnoser kommer troligtvis åtminstone delvis ifrån det medicinska tänkandet, där den psykodynamiska vägran att göra komplexa tillstånd enkla inte passar.
Du kan läsa mer om dementering av vanliga myter om psykodynamisk psykoterapi i boken Clinical Psychology från 2009 av Kenneth Levy, eller på denna hemsida där författarna gjort en svensk övergripande översättning av hans resonemang.