Självkänsla och självmedkänsla

Detta är den tredje och sista delen av vår bloggserie om självkänsla. Den första delen som handlar om självkänsla, självbild och självförtroende hittar du här, och den andra delen som handlar om självkänslans utveckling genom livet hittar du här. 

Vi har tidigare rett ut skillnaderna mellan självkänsla, självbild och självförtroende, och nu är det dags att introducera ytterligare ett begrepp – självmedkänsla. Med självmedkänsla avses förmågan att förhålla sig till sig själv och det man kämpar med på ett medkännande och vänligt sätt, något som ofta är svårt för personer med dålig självkänsla. Många är duktiga på att känna medkänsla för andra människors svårigheter och lidande, men saknar förmåga att se på sig själva med acceptans och värme. Att man har svårt med detta är oftast helt förståeligt utifrån att man i samspelet med andra lärt sig att man inte duger, behöver prestera bättre, inte slappna av eller vara starkare och så vidare. Många med svag självkänsla känner igen sig i att de har utvecklat en inre kritiker som fortsätter att säga kritiska saker till en – även när andra inte längre gör det. Den inre kritikern, det vill säga bristen på självmedkänsla, upprätthåller den svaga självkänslan och det psykiska lidandet. Att förhålla sig till sig själv med självmedkänsla kan, med övning, vara ett alternativ till den självkritiska hållningen. 

Självmedkänsla beskrivs stå på tre olika ben – medveten närvaro, vänlighet och gemenskap. Med medveten närvaro avses att man behöver rikta uppmärksamheten på sig själv i nuet för att kunna medvetandegöra sig på sina behov och inre tillstånd, upptäcka det man känner och tänker, för att kunna vara medkännande gentemot dessa. Vänligheten handlar om att bemöta sig själv med en värderingsfri värme, uppmärksamma att man gör sitt bästa och inte förtjänar att bemötas föraktfullt eller hårdare än någon annan. Det sista benet, gemenskap, handlar om att uppmärksamma sig själv på att de svårigheter man ställs inför är en del av det mänskliga livet, och att man aldrig behöver stå ensam i sitt lidande, 

Självmedkänsla kallas på engelska för self-compassion, och kan både fungera som ett verktyg för en själv att använda i vardagen såväl som terapeutisk metod i psykoterapi. I vardagen handlar det alltså om att medvetandegöra sig själv på sin självkritik, bemöta sig själv snällt och på samma sätt som man hade bemött någon annan, sam se likheterna mellan det man själv respektive andra kämpar med för att sträva efter mänsklig gemenskap snarare än att känna att man är ensam och oduglig. Inledningsvis skulle det kunna handla om att försöka att inte döma sig själv för att man har bristande självkänsla, utan att se att man gör så gott man kan utifrån de förutsättningar man fått. I psykoterapi kan du få hjälp att utforska självmedkänsla, och bemöta självkritiken, tillsammans med din terapeut. 

Slut på självkänsla och självmedkänsla för denna gång, men det dyker säkerligen upp nya poster på temat framöver. Hoppas ni tyckte att det var hjälpsamt! Om ni har några önskemål om vad vi ska skriva om i vår psykologiblogg – skicka iväg ett kontaktformulär eller maila oss på web@emotivum.se