Toxisk positivitet

Hört talas om toxisk positivitet? Det betyder precis det som det låter som, nämligen positivitet på ett sätt som blir destruktivt och gör oss illa. Att kunna se saker från den ljusa sidan är ofta en skyddande egenskap men precis som det mesta i livet kan det gå till överdrift. Begreppet toxisk positivitet avser just denna form av överdrivna eller inadekvata positivitet som leder till att vi ignorerar negativa känslor, upplevelser eller svårigheter som vi egentligen behöver erkänna för att kunna göra något åt. 

Att ständigt betrakta glaset som halvtomt och att fastna i negativa tankeloopar är förstås ingenting som gör någon gott. Kanske är det därför människor tenderar att vara så rädda för att fastna i negativt ältande att de inte vågar känna de svåra känslor som de faktiskt behöver känna. Rädslan för att vara negativ, och svårigheterna att våga se det tuffa i livet, blir då till en del av problematiken. 

Självklart träffar vi klienter på vår mottagning som behöver hjälp att släppa taget om nedslående och destruktiva tankar och känslor, som fastnar i ånger eller ältande kring förlorade chanser eller sådant som skett tidigare i livet. Det är dock minst lika vanligt att vi möter personer som behöver hjälp att närma sig att erfarenheter faktiskt varit svåra, eller att de har farit illa. Att tvärtom släppa taget om sin toxiska positivitet för att kunna börja jobba terapeutiskt på riktigt. 

Ett vanligt förekommande fenomen i terapirummet är att personer inte tror att de har skäl att sitta där. En föreställning om att de saknar anledning till sina svårigheter, att de borde kunna skaka av sig sitt mående, att andra har det värre och så vidare. Det kan ta tid att bryta ner sådana föreställningar och reglera ner skam och rädsla som hindrar en från att ta sig själv på allvar. 

Den toxiska positiviteten kan vara ett förhållningssätt vi har gentemot oss själva, men inte sällan kommer den från hur vi fått våra känslor bemötta av viktiga personer runtomkring oss. Kanske har vi under uppväxten blivit uppmuntrade att skaka av oss jobbiga känslor, ”tänka positivt” eller fått höra att allt händer av en anledning. En person som konsekvent bemöts på detta sätt lär sig att trycka undan svåra och komplexa känslor, och kommer försöka dölja dessa både från andra och sig själv. Den lär sig också att känna skuld eller skam för dessa förbjudna negativa känslor som, oavsett om man vill eller inte, är en del av att vara människa. Utöver detta riskerar det också att leda till svårigheter att bemöta andra människor på ett empatiskt och validerande sätt, eftersom man själv inte fått det bemötandet av andra när man behövt. Den toxiska positiviteten blir således i allra högsta grad relationell, och smyger sig in i våra nära relationer. 

Att bryta med den toxiska positiviteten i ett sammanhang där den fått fäste kan vara svårt. Om man exempelvis vuxit upp i en ursprungsfamilj där man bemöter varandra på det sättet, eller är del av en kompisgrupp där kulturen är toxiskt positiv, tar man förstås risker genom att plötsligt försöka göra annorlunda. Att öppna upp med någonting som känns svårt och jobbigt, istället för att vara positiv, leder då till risken att man avvisas med någon uppmaning om att ”det nog inte är så farligt”. Samtidigt kan ju det öppna upp för ett nytt samtal som man kanske behöver ha, om att man inte trivs med det begränsade sättet att kommunicera med varandra. Om det ändå känns för svårt kan ett alternativ vara att bryta den toxiska positiviteten i hur man bemöter andra som ett första steg. När någon annan berättar något svårt och samtidigt avfärdar sig själv kan man prova att säga något nytt som inte spär på den positiva jargongen, och se vad det kan ge för negativa (vilket i det här fallet då innebär positiva) ringar på vattnet. Lycka till!