Vad är en psykiatrisk diagnos?
I vårt samhälle är de flesta människor numera bekanta med olika sorters (psykiatriska) diagnoser. I takt med ett ökat fokus på individen, och ett pågående arbete med att krossa stigmat rörande psykisk (o)hälsa, upplever vi en normalisering av förekomsten av just dessa. Kort sagt hör vi allt oftare specifika diagnostiska begrepp och diagnoskategorier i både det offentliga och personliga samtalet, vilket skulle kunna ses som tecken på en både positiv och negativ utveckling.
Överlag är det förstås positivt att vi människor öppnar upp oss mer med våra inre liv. Att känslomässiga svårigheter inte längre nödvändigtvis behöver betraktas som skamliga svagheter. Att vi kan prata om våra problem istället för att förtrycka dem med olika medel som gör oss illa. Dessa exempel tydliggör värdet av att vi försöker avstigmatisera det upplevt förbjudna genom att sätta ord på olika former av mänskligt lidande.
Samtidigt väcks emellanåt frågor kring hur vi talar om våra psykiska svårigheter, där vi upplever att vi människor allt oftare hänvisar till olika psykiatriska diagnoser för att förklara sig själva och sitt lidande; kanske utan att egentligen veta vad en psykiatrisk diagnos är och inte är. Diagnosen används som en orsaksförklaring trots att den inte kan erbjuda just sådana, eller som något som inte är föränderligt trots att den ofta kan vara det. Därför tänkte vi förklara lite mer om den psykiatriska diagnosen i detta blogginlägg.
En symptombeskrivning baserad på en manual
En psykiatrisk diagnos är en beskrivning av en symptombild, det vill säga ett antal olika symptom som tillsammans bildar ett specifikt tillstånd. För att en diagnos ska kunna fastställas behöver den vara utredd av någon med den professionella kompetensen att bedöma detta, exempelvis en psykolog eller en psykiatriker. Med hjälp av etablerade diagnosmanualer, antingen Diagnostic and Statistical manual of Mental Disorders 5 (DSM-5) eller International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems 11 (ICD-11), ställs symptom mot olika diagnoskriterier. För att en diagnos ska vara uppfylld behöver psykologen eller psykiatrikern bedöma att tillräckligt många kriterier för diagnosen uppvisas. Bedömningen baseras ofta på att klienten beskriver sina symptom och inkommer med olika former av självskattningar, ibland i kombination med olika bedömningsinstrument eller observationer.
Diagnosmanualerna som används för att ringa in olika psykiatriska tillstånd tar ingen särskild hänsyn till varför symptom har uppkommit. Kort kan sägas att diagnoserna inte berättar något om orsaken bakom symptom. De är istället endast beskrivningar av vilka symptom som finns. Därför är den kliniska och professionella bedömningen nödvändig när en diagnos ska ställas; det är viktigt att man kan särskilja mellan olika tillstånd, och förstå när en symptombild förklaras bättre av något annat än en viss diagnos. Det är till exempel viktigt att kunna utesluta att det som ser ut som autism inte rör sig om social ångest, eller att en uppmärksamhetsstörning handlar om trauma och inte ADHD.
Diagnostiken är alltså en komplex process som ställer höga krav på rätt kompetens hos den professionella, och som oftast tar tid i anspråk. Samtidigt är det lätt att själv söka reda på olika diagnoskriterier, och göra en egen bedömning av sina svårigheter hemma på kammaren. På ett vis är detta fullt rimligt; ingen är mer medveten om dina symptom och svårigheter än du själv. Problemet blir när denna självdiagnostik förleder människor att tro att de nu vet varför de är som de är, eftersom diagnosen inte säger någonting alls om det.
Diagnosen inom vården
Inom vården används psykiatriska diagnoser ofta som ett underlag för vilken typ av vård som ska erbjudas. Det är ju från början inom den världen som diagnostiken har uppstått och ska fylla sin funktion. Syftet med diagnosen är inte enbart att beskriva en enskild individ för att besluta om vilken vård denne ska få, utan också att utgöra ett underlag för hur vi ska organisera hela den psykiatriska vårdapparaten. Utan psykiatriska diagnoser skulle den psykiatriska vården, som den nu är organiserad, helt förlora sin struktur. På så vis kan det sägas att diagnostiken fyller en viktig organiserande funktion.
Idag råder delade meningar kring hur vi använder oss av diagnostiken och hur väl våra diagnosmanualer fungerar för att beskriva tillstånd och guida vårdinsatser. Där vissa tycker att diagnostik enligt DSM-5 och ICD-11, och erbjudande om evidensbaserade insatser utifrån detta, funkar väl, ser andra problem och begränsningar. För varje utgåva av DSM, från den första (1952) till den femte (2013) som är den senaste, har antalet diagnoser ökat. Detta skulle kunna betraktas både som ett tecken på framsteg i vår förmåga att beskriva och kategorisera inre tillstånd, men också som ett tecken på att vi fortsätter att försöka bryta ner något alltför komplext i mindre beståndsdelar tills det tillslut – rent hypotetiskt – inte längre bidrar med något riktigt värde.
Ingen objektiv verklighet
Det finns mycket att säga när det kommer till psykiatriska diagnoser; vad de är och inte är, hur de används inom vården och i helt andra sammanhang, vad de fyller för funktion för människor av vår tid, hur de formas av kulturella föreställningar (till exempel togs homosexualitet bort som diagnos ur DSM först år 1973), vad de bidrar med och hur de ställer till med problem. Det som vi tycker är särskilt viktigt att ta fasta på när det kommer till diagnoser är att man är medveten om dess begränsade förklaringsvärde när det kommer till hur man mår i sitt liv, och att det i sin tur innebär att man kan behöva söka bortom diagnosen för att förstå varför man är som man är och vad man behöver för att saker ska förändras. Man behöver också förstå att en diagnos inte är något objektivt verkligt, utan en subjektiv bedömning av något mycket komplext, det vill säga ditt inre. Det är därför vi på Emotivum arbetar utifrån varje individ vi möter, istället för diagnosbeskrivningar; de är helt enkelt inte lika bra på att berätta något om vad någon behöver eller vem den är.
