Varför en psykiatrisk diagnos är en usel förklaring
Man kan ofta höra människor hänvisa till olika psykiatriska diagnoser för att förklara varför de är som de är eller gör som de gör. Det kan handla om att man säger att man ”känner sig nere för att man är deprimerad”, ”ogillar att prata inför människor eftersom man har social fobi” eller ”inte kan koncentrera sig för att man har ADHD”. Psykiatriska diagnoser har blivit ett sätt att förstå sig själv, och förklara för andra varför man funkar som man gör och behöver vissa saker eller anpassningar av andra människor.
Många har beskrivit en lättnad av att få en psykiatrisk diagnos. En upplevelse av att ”äntligen få veta vad som är fel på en”, eller att det plötsligt inte längre känns konstigt att man har haft svårt för vissa saker eller misslyckats med annat. På så vis kan sägas att en diagnos kan ha en skamreglerande funktion. Den säger att ”det inte är dig det är fel på, det är din X, Y eller Z [infoga valfritt diagnostiskt tillstånd]”.
I ljuset av detta kan det uppstå ett litet motstånd i en mot att ifrågasätta vårt diagnostiska system och värdet av psykiatriska diagnoser. Det är förstås bra att människor upplever sig hjälpta av en diagnos och även de insatser som kan följa av en sådan. Samtidigt finns det många exempel på människor som inte upplevt en diagnos som hjälpsam; där diagnosen i sig kommer till korta genom att inte vara tillräckligt träffsäker, informativ eller bra på att guida rätt insatser. Vi upplever också att vårt förhållningssätt till psykiatriska diagnoser kan leda till problem som vi ser ett värde i att lyfta fram. Dessa problem handlar bland annat om att diagnosen förenklar verkligheten, används som en förklaringsmodell trots att den inte erbjuder några förklaringar och att den alienerar människor från sina egna symptom och därmed sig själva.
Diagnosen förenklar verkligheten
Att våra psykiatriska diagnoser ofta kommer till korta i den kliniska verkligheten är egentligen inget konstigt. Hittills har man inte kommit på något självklart sätt att fånga upp och beskriva de psykiska svårigheter som människor har eftersom det helt enkelt är för svårt. De olika psykiatriska diagnoserna försöker fånga in tillstånd som vi återupprepat känner igen hos våra patienter. Ibland funkar det jättebra och ibland funkar det inte alls. I verkligheten uppstår problem när patienter uppfyller flera olika diagnoser på ett inte helt tillfredsställande sätt, eller när patienter har många diagnoser och det därför blir svårt att bemöta dessa på något manualiserat sätt (dvs vilken diagnos ska man lägga fokus på att behandla). Utöver detta syftar diagnosen till att beskriva de symptom som bildar ett psykiatriskt tillstånd så enkelt som möjligt, att hitta likheterna, utan att ta hänsyn till hur olika individer kan uppleva detta gemensamma tillstånd på vitt skilda sätt. Den är således reducerande till sin natur, och skalar bort individuella variationer i upplevelser. När man inom vården då lägger alltför stort fokus på en persons huvuddiagnos riskerar man alltså att missa det som just den personen upplever som centralt och viktigt i sitt liv.
Erbjuder inga orsaksförklaringar
Även om människor ofta hänvisar till diagnoser för att förklara varför de är som de är så erbjuder diagnoserna egentligen inga orsaker. Våra aktuella diagnosmanualer är symptomfokuserade, inte orsaksbaserade, vilket märks på så vis att de beskriver vilka symptom som är närvarande utan att förklara varför de gör det.
I praktiken går det ofta till så att en person går till en psykolog eller läkare och beskriver sina olika symptom, exempelvis ”jag känner mig nedstämd, sover dåligt och har tankar på att inte orka leva. Jag har känt så i kanske en månad nu och jag förstår inte varifrån det här har kommit”. Läkaren eller psykologen ställer då ett antal motfrågor eller använder sig av olika bedömningsinstrument för att bedöma symptomen, och säger sedan att personen ”uppnår kriterierna för egentlig depressionsepisod”, det vill säga är deprimerad. När personen sedan lämnar mottagningen och träffar en vän så säger den ”jag förstår nu varför jag varit så nere på sistone, jag har en depression”.
I exemplet ovan framkommer det cirkelresonemang som nuförtiden är så vanligt i vårt förhållningssätt till psykiatriska diagnoser. Vi beskriver ett antal symptom vi har, som tillsammans utgör symptombilden för depression, och sen hänvisar vi symptomen tillbaka till depressionen – trots att det är symptomen som ligger till grund för depressionsdiagnosen, inte tvärtom. Problemet med detta är att det inte får oss att reflektera kring varför vi faktiskt mår som vi gör då vi redan tycker att vi fått det förklarat för oss. Vi går miste om möjligheten att förstå att vi känner oss nedstämda för att vi saknar något viktigt i livet, har undertryckt ilska och svårigheter med gränssättning eller är traumatiserade.
Alienation och distans
Med alienation avses det förfrämligande som kan uppstå när våra egna symptom kopplas bort från vår livshistoria och istället börjar tillhöra något yttre. I mångt och mycket hör det ihop med bristen på orsaksförklaring som vi beskrivit ovan. Kort sagt handlar det om att vi förlorar kontakten med oss själva när diagnosen är förklaringen (utan att egentligen ha förklaringar). Istället för att försöka förstå våra egna reaktioner, kopplar vi dem till ett diagnostiskt tillstånd som vi upplever kanske inte har så mycket med oss själva att göra. Den samhälleliga diskursen hjälper till med detta när den pratar om depressioner som en sorts mental förkylning (pga dess vanlighet), utmattning som en folksjukdom (vilket det visserligen är men det betyder inte att varje person som blir utmattad också blir det av en personlig anledning) eller postpartumdepression som ett vanligt tillstånd som ”drabbar” si och så många efter förlossning. Vi vänjer oss således vid att tänka att det är normalt och inte har så mycket med oss att göra, och att lösningen därmed inte behöver vara individuellt anpassad. För vissa är det så, men andra blir inte hjälpta av det förhållningssättet.
Alienationen har en skamreducerande funktion för vissa. Det är skönt att tänka att vem som helst kan drabbas av en depression när som helst när man känner sig nedstämd och värdelös. Vissa tycker det är ett hjälpsamt förhållningssätt att tänka att man ska bekämpa de depressiva delarna av sig själv, att ”det är depressionen och inte jag som tänker de där tankarna”. Problemet är ju bara att det faktiskt är du som tänker de där tankarna, av någon anledning (som inte är ”egentlig depressionsepisod”) och det finns mycket att vinna om man kunde acceptera, och intressera sig för, sig själv utan att behöva kapa bort det som känns svårt. Så även om skamreducering är något positivt, och ibland kanske nödvändigt, önskar vi att det kunde ske på något annat vis än genom distansering.
Sammanfattningsvis upplever en del människor att de psykiatriska diagnoserna fyller viktiga funktioner och får människor att må bättre, medan andra tvärtom står utan hjälp och man kan argumentera för att systemet i sig innehåller olika brister som vi diskuterat i detta blogginlägg. Vad tänker du?
