Vi tror inte heller att kvinnors problem sitter i fiffi, Amanda Schulman
I en nyligen publicerad artikel i Aftonbladet skriver Amanda Schulman om det låga intresset för, och kunskapen om, kvinnohälsa som gör att hon själv ställer frågan “tror män att kvinnors problem sitter i fiffi?”. Hon beskriver hur forskare tror att de är banbrytande när de egentligen bara uttalar sig om sådant som de flesta kvinnor redan vet; att de cykliska hormonflödena i kroppen inte bara reglerar den månatliga blödningen utan också påverkar och är en del av vårt psykiska mående och hur vi känner oss.
“Jag vill inte ta heder från resultatet, men måste ändå skicka en hälsning: Ni hade inte behövt mäta, ni hade bara kunnat fråga oss. För hälften av jordens befolkning är det ingen nyhet att våra känslor och tankar finns i hjärnan och inte i våra underliv.”
Schulman beskriver också hur kvinnor löper en dubbelt så stor risk att drabbas av utmattning i jämförelse med män, och hur den rapportforskare som intervjuats om hur man kan komma till bukt med detta hade pratat om vikten av säkerställd “balans mellan krav och resurser i arbetet”. För den som studerat psykologi, själv gått igenom en utmattning eller varit nära någon som gjort det är denna idé förmodligen välbekant eftersom fenomenet stress ofta beskrivs just som en obalans mellan krav och resurs. Det är förstås inte fel i sak att tänka att man ska råda bukt på utmattning genom balans men Schulman menar att forskaren missar poängen:
“Det är otur för oss kvinnor, att männen hela tiden glömmer bort att fråga oss hur vi känner och vad vi behöver. Det kan inte längre vara någon hemlighet för någon att våra kroppar inte är byggda som männens. Och våra kvinnliga hormoner påverkar oss, inte bara vid mens eller PMS, utan varje dag, livet ut. Under klimakteriet får 75 procent av kvinnorna besvär som kan vara så kraftiga att livskvaliteten försämras – ibland rejält. Innan dess är vi många som är gravida, föder barn, ammar och däremellan har PMS eller PMDS. Våra hormoner åker berg- och dalbana under hela våra vuxna liv och det påverkar vår hälsa. Ändå förbises det hela tiden. Om jag får psykiska besvär på grund av något som har med det hormonella att göra, så skickas jag till gynekologen. Som att problemen sitter i fiffi?”
Schulman belyser här hur de typiskt kvinnliga livsförutsättningarna, som skiljer kvinnor från män, ständigt förbises, till och med i samtal som handlar om hur man ska stärka kvinnors hälsa. Hon beskriver vidare hur bristen på intresse och kunskap gör att kvinnor lider i det tysta och själva tvingas att försöka hantera det som är svårt. Man googlar, tar ipren och sjukskriver sig. Många vänder sig till funktionsmedicinen och delar den kvinnliga erfarenheten att inte bli trodd eller tagen på allvar inom den offentliga vården, samtidigt som företrädare för den fortsätter att ignorera kvinnors vittnesmål.
Vi tycker att Schulmans artikel är träffsäker och känner igen de fenomen hon kritiserar från våra terapirum. I våra klienters vittnesmål om hur det tagit år att få diagnosen endometrios eller pcos, hur man fått ett recept på p-piller men ingen annan hjälp, hur traumatiska förlossningsupplevelser inte följts upp eller omhändertagits. Men också i hur våra kvinnliga patienter själva förhåller sig till sin cyklicitet; i hur man utgår från att de starka känslor man upplever vid PMS är problematiska eller sjukliga, ovetskap om hur antidepressiv medicinering kan påverka sexuell lust eller hur man känslomässigt kan påverkas av missfall, aborter, infertilitet eller klimakterium. Erfarenheter som finns representerade hos hälften av världens befolkning, men som människor ändå känner sig ensamma i på grund av att de sällan får ta plats utan tvärtom ofta är skambelagda.
Den traditionella psykoterapeutiska hållningen innebär att man som terapeut undviker alla former av expertroller i mötet med en klient. Som terapeut kliver man in med sin kompetens om psykoterapi, psykologi och olika vägar till läkning och utveckling, men man är samtidigt medveten om att det är personen man har framför sig som har kännedomen om sig själv. På så vis blir den psykoterapeutiska processen ett samarbete mellan två med mycket olika, men lika viktig, kompetens som båda behövs för att något progressivt ska hända. Därför är det så svårt att förstå hur man i vissa avseenden inom exempelvis vården tror att man ska kunna hjälpa någon som man lyssnar så lite på eller vet så lite om.
Amanda Schulman sätter alltså fingret på något som både är frustrerande och smärtsamt: att kvinnors kroppar, känslor och erfarenheter inte bara missförstås, utan ofta ignoreras. När kvinnors hormonella cykler och livsvillkor reduceras till isolerade problem eller "fiffi-frågor", förlorar vi inte bara möjligheten att erbjuda relevant vård – vi berövar också kvinnor rätten till sin egen berättelse och sitt eget kunnande. Detta speglar ett bredare problem inom vården och även psykiatrin som en del av den: en bristande vilja att se människor som komplexa helheter där kropp, psyke och livskontext påverkar varandra. Kvinnors hormoner, känslor och erfarenheter är inte separata fenomen – de är alla delar av en dynamisk helhet som förtjänar att tas på allvar.
