Anknytning

Vad är anknytning?

Anknytning inom psykologi betecknar det djupa och varaktiga känslomässiga band som en människa har till en annan och driften hos var och en att söka närhet till den som tar hand om oss. Anknytningsteorin är ett försök att vetenskapligt formulera hur detta band växer fram och hur det påverkar människors relationer genom hela livet. Teorin beskriver de specifika beteenden som barn och vuxna använder sig av för att söka närhet och undvika separationer. 

Människor vars uppväxt har präglats av förutsägbarhet, känslomässig intoning och förståelse blir ofta mer trygga som vuxna. De har lättare att sätta ord på sina känslor och är överlag mer tillfredsställda i sina relationer. För den som levt i en miljö där känslor på olika sätt negligerats är det ofta svårare att känna sig trygg. Man kanske har lärt sig att det enda sättet att få vara nära är att stänga av sina känslor helt, eller motsatsen, att det enda sättet att bli omhändertagen är att ständigt ha sina känslor uppskruvade på full volym. Båda alternativen orsakar stress och svårigheter med välbefinnandet. Båda ställer till det senare i livet när vi försöker fungera i jämlika relationer med andra människor.

Dessa anknytningsmönster är generellt sett stabila över tid. Men genom att förstå och utmana ens rädslor kan människor som tidigare varit otrygga senare i livet bli mer trygga. På samma sätt kan tidigare trygga personer tillfälligtvis bli mer otrygga, exempelvis till följd av kriser orsakade av separationer och förluster. Oavsett anknytningsmönster finns det ofta goda möjligheter att få hjälp. Om du vill förstå mer om dig själv och sättet som du relaterar till andra kan du boka ett kostnadsfritt matchningssamtal. Läs gärna mer om anknytningsteorin nedan.

Anknytningsteorin

Anknytningsteorin utvecklades under 1950-talet och framåt, inledningsvis formulerad av psykoanalytikern och barnläkaren John Bowlby (1907-1990). Bowlby menade att människobarn föds med ett naturligt behov av att hålla sig nära, och utveckla ett starkt band till, de personer som finns runtomkring och som har huvudansvar för barnet – ofta föräldrarna. Hur relationen utvecklas antas sedan ha betydelse, inte bara för barnets direkta överlevnad, utan också för dess inre värld, synen på sig själv och både aktuella och framtida relationer till andra människor. Vi som nyfödda behöver nära relationer för att överleva och för att utvecklas.

Psykologen Mary Ainsworth (1913-1999) fortsatte arbetet med anknytningsteorin, och formulerade att barn behöver ha föräldern – dvs anknytningspersonen – att använda som både en trygg bas och säker tillflyktsort. Med trygg bas avses att barnet kan utforska världen, både den inre och yttre, utifrån tryggheten till anknytningspersonen. Med säker tillflyktsort menas att barnet söker sig till anknytningspersonen vid upplevd fara, och att anknytningspersonen kan trösta och trygga barnet att våga utforska igen. Ordet “upplevd” är här mycket viktigt – det är barnets upplevelse av hot och därmed behov av skydd och hjälp som avses, inte endast de situationer där barnet faktiskt är hotat. Anknytningspersonens sätt och förmåga att besvara barnets behov bidrar i förlängningen till det som kallas för barnets anknytningsmönster.

Anknytningsmönster

Anknytningsteorin menar också att det finns skillnader i anknytningsmönster mellan olika personer. Forskning på barns olika sätt att relatera till sina anknytningspersoner, reaktioner på separation och återseende, i samspel med observationer på hur föräldrarna bemöter sina barn, har lett till teorin om fyra olika former av anknytningsmönster: det trygga, otrygg-undvikande, otrygg-ambivalenta och desorganiserade mönstret.

Trygg anknytning

Barn med trygg anknytning uppvisar en balans mellan utforskande och trygghetssökande. Detta innebär att de slår på anknytningssystemet – söker tröst och hjälp vid behov – och att det stängs av för att barnet ska känna sig tryggt att återgå till utforskande så fort som möjligt. Trygg anknytning hos barnet är förknippat med föräldrars lyhördhet, förmåga att skilja mellan sina egna och barnets känslor och förståelse för icke-verbal kommunikation. Ett tryggt anknutet barn lär sig att om man vänder sig till sin anknytningsperson när man har det jobbigt så får man hjälp, och kan återgå till utforskande. Därför blir situationer där anknytningssystemet sätts igång oftast inte lika påfrestande för dessa barn, som för barn med otrygg anknytning.

Otrygg-undvikande anknytning

Barn med otrygg-undvikande anknytning visar inte samma känslomässiga reaktioner vid exempelvis separation och återseende, som barn med trygg anknytning. De undviker att uttrycka anknytningsrelaterade reaktioner, men är på insidan lika stressade som barn med andra anknytningsmönster. Otrygg-undvikande anknytning hos barn är förknippat med att föräldrar minimerar och avfärdar barnets känslomässiga behov. Den inre bilden hos det undvikande barnet är att dess förälder ogillar när det är krävande eller hjälplöst, varpå minimering av att uttrycka sådana behov är ett sätt att få komma så nära föräldern som möjligt. Att föräldern får svårt att ta emot barnets känslomässiga behov skulle kunna bero på att det själv inte fick det stödet av sina föräldrar, och därför inte har lärt sig hur de svåra känslorna kan hanteras. På så vis kan den otrygga anknytningen gå i arv från förälder till barn.

Otrygg-ambivalent anknytning

Barn med ambivalent anknytning uppvisar heller inte samma balans mellan utforskande och trygghetssökande som de trygga barnen. De reagerar starkt på att återse sin anknytningsperson efter en separation, men är svårtröstliga och har svårt att återgå till utforskande. Således hamnar utforskandet i andra hand, och barnet är upptaget med att fokusera på relationen till föräldern. Ambivalenta barn anses ha en inre bild av att föräldern endast finns där för det endast om det uttrycker sina behov mycket tydligt, därför behöver barnet vara krävande och på så vis upprätthålla förälderns uppmärksamhet. Det ambivalenta barnet har oftast inte avvisats på samma sätt som det undvikande, men däremot bemötts med brist på lyhördhet och konsekvens, samt med frånvaro av en tydlig gränsdragning mellan barnets och förälderns känslor. Ibland kan främst otryggt anknutna personer utveckla föräldrakomplex, mommy issues eller daddy issues, som i sig kan ställa till svårigheter eftersom det ofta innebär skuldbeläggning från andra.

Desorganiserad anknytning

Barn med desorganiserad anknytning saknar, till skillnad från de andra beskrivna typerna, ett mönster i sitt sätt att förhålla sig till anknytningspersonen – därav begreppet desorganiserad. Anknytning handlar om att söka trygghet genom föräldern, men barn med organisera anknytning hindras i sitt målsökande. De beteenden som ett barn med desorganiserad anknytning uppvisar, tolkas som uttryck för att både vilja närma sig anknytningspersonen för trygghet och samtidigt vara rädd för hens reaktioner – så kallad “fright without solution”. Då anknytningspersonen upplevs skrämmande för barnet finns alltså ingenstans att ta vägen för trygghetsskapande. Det kan bero på att anknytningspersonen ibland är verbalt eller fysiskt aggressiv, eller att den själv är traumatiserad och därför beter sig oförutsägbart, exempelvis genom att själv söka tröst hos barnet när det var barnet som var ledset, inte respektera barnets gränser eller hålla barnet fysiskt ifrån sig. Det desorganiserade barnet får få, eller inga, tillfällen att lära sig förstå sina egna känslor och inre tillstånd. Samtidigt kan slutsatsen att alla barn med desorganiserad anknytning har föräldrar som vanvårdar dem eller är lågfungerande inte dras, då vissa barn av genetiska skäl verkar ha lättare att utveckla desorganiserad anknytning.

Anknytning hos vuxna

Interaktionen mellan barnet och anknytningspersonen antas skapa det som kallas för inre arbetsmodeller hos barnet, vilket innefattar antaganden om hur det är att vara med andra människor. Funktionen med modellerna är att de ska kunna förutsäga hur föräldrarna, och i förlängningen även andra människor, kommer att reagera på ens behov och känslouttryck. På ett omedvetet plan lär sig barnet att människor generellt kommer att reagera på en på ungefär samma sätt som ens anknytningspersoner en gång gjorde. På så vis tar vi med oss det vi lär oss i våra anknytningsrelationer till vårt relationella fungerande även senare i livet, vilket kan bli tydligt exempelvis i den egna föräldrarollen. Samtidigt finns förstås fler faktorer än anknytning som påverkar vårt sätt att vara på i vuxen ålder. Du kan läsa mer om hur otrygga mönster kan utspela sig i vuxen ålder här.

Som ovan beskrivits präglas även vuxna av det anknytningsmönster som de utvecklat i barndomen i relation till sina anknytningspersoner. Det märks främst genom våra sätt att förhålla oss till våra känslor på, och hur vi relaterar till andra människor som vi har runt omkring oss. Med en trygg anknytning i grunden blir relationer oftast enklare, medan otrygga och desorganiserade mönster kan skapa problem eller lidande för oss – svårigheter med tillit, att låta någon komma nära och intimitet. Dessa svårigheter går att arbeta med i psykoterapi.

Av dessa anledningar tycker vi på Emotivum att det är viktigt att terapeuten har kunskap om anknytning i sitt psykoterapeutiska arbete – både i individual-, par- och familjeterapi. Eftersom anknytningsmönstret är grundläggande i varje persons liv, är kunskap om anknytning viktig nästan oavsett vilka svårigheter som klienten söker för.

Anknytning i psykoterapi

Lästips om anknytning

För vuxna:

Malin Drevstam. (2020). Lust & olust: om sex, närhet och anknytning

För terapeuten:

Camilla von Below. (2020). Anknytning i psykoterapi.