Trauma och dissociation
Begreppet trauma betyder ursprungligen sår eller skada. I terapirummet tänker man oftast att ett psykiskt trauma är följden av en, eller flera, psykiskt överväldigande händelser eller situationer som framkallat intensiv skräck och hjälplöshet. I förlängningen har detta orsakat så mycket stress och överväldigande känslor att den som upplevt händelsen inte klarat av att hantera den. När det sker kan den skrämmande erfarenheten inte bearbetas eller integreras med övriga erfarenheter och minnen hos en person, vilket gör denne sårbar för fenomen som påminner om, eller associeras till, händelsen. Den traumatiserade hamnar när detta sker tillbaka i de svåra känslor som erfarenheten innebar när den uppstod utan att ha tillgång till resten av sin personlighet för att, utifrån den faktiska situationen, kunna lugna sig och lämpligt reglera känslorna.
På Emotivum finns behandlare med stor erfarenhet av, och specialistkompetens kring, att arbeta med traumarelaterade svårigheter, och vi möter många klienter som brottas med just trauma. Boka gärna ett kostnadsfritt matchningssamtal så kan vi tala om hur vi kan vara hjälpsamma för dig, eller läs mer om trauma och dissociation nedan.
En reaktion på en katastrof – eller?
Många tänker att traumatisering är något som främst, eller bara, uppstår till följd av kraftfulla katastrofala händelser, såsom att ha utsatts för ett sexuellt övergrepp eller att ha varit med om en olycka. Traumatisering behöver dock inte tydligt kopplas till enskilda händelser, utan kan tvärtom uppstå över lång tid. När detta sker under uppväxten kallas det för barndoms- eller anknytningstrauma. Denna form av traumatisering är inte ovanlig, och vi på Emotivum är vana vid att arbeta med svårigheter relaterade till detta tillsammans med våra klienter.
Vid barndoms- eller anknytningstrauma har traumatiseringen uppstått på grund av upprepade svåra upplevelser av intrång och/eller övergivenhet som barnet utsätts för under lång tid i relation till de anknytningsrelationer som finns, eller inte finns, under barndomen. Det handlar ofta om upplevelser som inte är uppenbart traumatiserande, eller som skulle beskrivas som bokstavliga övergrepp, utan istället om hur det var under barndomen generellt, samt händelser som man i vuxen ålder hade kunnat hantera men som blev överväldigande för en som barn. Anknytningstrauma visar sig ofta senare i livet som relationella svårigheter som stimuleras av upplevelse av närhet till andra. Läs mer om anknytningstrauma längre ned på sidan. Nedan kan du också läsa om andra begrepp som är vanliga i litteratur och sammanhang som handlar psykisk traumatisering såsom: PTSD, potentiellt traumatisk händelse, komplext trauma, dissociation mm.
Effekter av psykisk traumatisering
Hur den psykiska traumatiseringen märks är olika för olika individer – ofta genom ett samspel av ilska, rädsla, sorg och ångest i olika grader och kombinationer. En mängd olika psykiska symtom kan uppstå såsom: flashbacks, mardrömmar, undvikandebeteenden, koncentrationssvårigheter, sömnstörningar, lättskrämdhet, ökad irritabilitet, dissociation mm.
Ibland kan ett psykiskt trauma diagnosticeras med PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). För att uppfylla kriterierna för den psykiatriska diagnosen ställs dock krav på att den traumatiserande erfarenheten inneburit exponering för faktisk död, livsfara, allvarlig skada eller sexuellt våld. Förutom detta så skall det kunna fastställas att personen har minst ett visst antal symtom inom olika områden av sitt psykiska fungerande och att dessa går att härleda till den traumatiserande händelsen.
En mer generell konsekvens av traumatisering och dess olika symptom som många upplever är att det blir svårt med relationer. Det kan gälla både familjerelationer, vänskapsrelationer, jobbrelationer och kärleksrelationer. Traumatiseringen påverkar i de flesta fall också de personer som är i relation med den som är traumatiserad, varpå känslomässiga svårigheter ofta uppstår i relationen och ställer till det i livet.
Det finns många olika typer av händelser som kan leda till ett psykiskt trauma. Det kan handla om en enskild händelse, exempelvis att vara med om ett rån eller en trafikolycka, eller upprepade situationer såsom att uppleva fysisk och psykisk misshandel i en destruktiv relation eller bli sexuellt utnyttjad under en längre tid.
En erfarenhet som orsakar ett psykiskt trauma hos en person behöver inte orsaka det hos en annan. Detta eftersom det finns en mängd olika faktorer som påverkar hur en person tolkar och reagerar på en händelse exempelvis: livssituation, socialt stöd, individuella egenskaper såsom bearbetningsförmåga, tidigare erfarenheter, självförtroende med flera. Yngre personer reagerar oftast starkare än äldre då de inte har lika många erfarenheter att jämföra med. På grund av detta talar man inom psykologin idag om svåra erfarenheter som potentiellt traumatiska händelser.
Det är ganska vanligt att man under livet erfar en potentiellt traumatisk händelse. Övervägande delen av de som råkar ut för en sådan återhämtar sig på egen hand, även om det ibland kan ta tid. Psykisk traumatisering är således något som drabbar de som inte återhämtar sig från en svår och skrämmande erfarenhet av egen kraft. Risken för psykisk traumatisering har visat sig öka om det är utdraget i tiden (komplex traumatisering) och om det orsakas av annan människa, där dessutom risken ökar ju närmre känslomässig relation offret har till förövaren.
Vad kan leda till trauma?
Komplex traumatisering
Ovan nämns traumatiserande erfarenheter som är upprepade och sker över tid såsom att uppleva fysisk och psykisk misshandel i en destruktiv relation eller bli sexuellt utnyttjad under en längre tid. När psykisk traumatisering sker genom svåra erfarenheter som är upprepade och utdragna i tid kallas det för komplex traumatisering. Komplex traumatisering kan ge upphov till mer djupgående och svårare symptom.
Anknytningstrauma och trauma i barndomen
Barn har färre erfarenheter att jämföra med och kan ofta reagera starkare på potentiellt traumatiska händelser än vad en vuxen skulle göra. Psykisk traumatisering under barndomen har visats ha samband med förhöjd nivå av ångest, depression, självmord och självskadebeteende, oro, skam, skuld, hopplöshets- och hjälplöshetskänslor, sorg, ledsenhet och ilska senare i livet. Vidare har det visats ha samband med förhöjd stressnivå som kan orsaka en rad problem, såsom svårigheter att reglera affekter, sömnproblematik samt nedsatt immunsystem, vilket i sin tur kan leda till en rad fysiska sjukdomar och besvär i vuxen ålder.
Anknytningstrauman är övergrepp och försummelse som barnets utsätts för av den vuxne inom barnets anknytningsrelationer. Det kan också beskrivas som upplevelser av intrång och övergivenhet som barnet upplever i relation till sina anknytningspersoner. Intrång kan vara rena övergrepp av sexuell, fysisk eller emotionell natur. Ett sätt att tänka på intrång är att det består i en upplevelse av att inte få förfoga över sitt eget liv. Försummelse kan vara fysisk och emotionell på olika sätt och övergivenhet kan förenklat beskrivas som upplevelsen av att inte vara sedd eller förstådd och helt utlämnad åt sitt eget öde utan närvaro av anknytningspersoner.
Att uppleva detta i barndomen kan starkt negativt påverka livskvaliteten i vuxen ålder avseende flera områden av livet exempelvis fysisk, känslomässig och mental hälsa samt relationell förmåga. Anknytningstrauman tenderar att ge mycket allvarliga konsekvenser. Detta då anknytningspersoner har en mycket viktig uppgift i att verka som trygg bas under barnets utveckling.
Den mer djupgående symtombilden vid komplex traumatisering utmärks av förändringar i personlighetsstruktur och personlighetsorganisation hos den traumatiserade personen och anknytningstrauman drabbar dessutom barnet under den känsliga utvecklingsfas då personligheten formas. I speciellt svårare och mer komplexa fall av anknytningstrauman kan dessa ibland leda till en uppdelning och splittring i personligheten, genom s.k. dissociativa försvar, med stora följdverkningar på hur den drabbade upplever sig själv och omvärlden.
Dissociation
Ett sätt som vi människor kan hålla känslomässigt svåra saker ifrån oss på, för att skydda oss från det svåra, är genom att dissociera. Det är inte ovanligt att traumatiserade personer försöker skydda sig själva på detta sätt. Att dissociera innebär en fragmentering, uppdelning av världen och självet. Vi kan tappa förmågan till upplevelse av sammanhang över tid. Det kan upplevas som minnesluckor eller förlust av tid (amnesi), upplevelse av att inte hänga samman i sin personlighet eller kropp (depersonalisering), och/eller upplevelser av att omgivningen känns overklig (derealisation). Grad av dissociativa besvär brukar hänga ihop med grad av traumatisering. Den svåraste formen av dissociation är DID (dissociativ identitetsstörning – dissociative identity disorder).
Vi hjälper dig
Psykisk traumatisering innebär ofta svårigheter att lita på andra människor, speciellt om det är andra människor som orsakat traumatiseringen och kanske speciellt vid komplex traumatisering och tidiga anknytningstrauman. Därför är det extra viktigt att i behandlingen av trauma att lägga fokus och tid på att den terapeutiska relationen och att samarbetet upplevs som tryggt. Detta kan ofta vara avgörande för att behandlingen skall fungera och för att våga exponeras för minnen av de svåra erfarenheterna och kunna integrera dessa. Något som också behöver tas hänsyn till i behandlingen av tidiga anknytningstrauman är att det i vuxen ålder av naturliga orsaker kan vara svårt för en person att ha en klar uppfattning den traumatisering som skett samt hur denna påverkat negativt på den psykiska personlighetsutvecklingen. I behandlingen läggs fokus på att undersöka och medvetandegöra detta.
Vi arbetar vanligtvis fasspecifikt vid traumabehandlingen. Kortfattat beskrivet innebär det att behandlingen har tre faser där fas 1 handlar om att stabilisera den traumatiserade genom att exempelvis skapa en trygg terapeutisk relation och att den drabbade skall utveckla färdigheter att uppleva trygghet och lugn nog så att fas 2 kan inledas. Fas 2 handlar om exponering och bearbetning av traumatiska minnen. Fas 3 innebär ofta sorgbearbetning samtidigt som fokus riktas framåt och att främja vidare integrering och personlighetsutveckling.
På Emotivum arbetar vi med klienter som kämpar med traumatisering. Vi har flera behandlare som har specialistkompetens för att behandla PTSD, komplext trauma och psykisk traumatisering, med eller utan dissociation. Hos oss får du hjälp att bearbeta svåra händelser och erfarenheter, och allt som följer av det. Boka gärna ett kostnadsfritt matchningssamtal så kan vi tala om hur vi kan vara hjälpsamma för dig.